Att älska ett barn

Mitt i februari kommer dagen som lyser upp i mörkret och tinar frusna sinnen: Alla hjärtans dag. En dag då kärleken är tänkt att stå i centrum, även om både dagen och kärleken fått låna sig åt kommersiella intressen. Och även om de som arbetar i skolan lider med de ungdomar som aldrig får några kort eller blommor, när andra får desto fler. Utfrysning på kärlekens bakgård.
Valentinus var en kristen martyr, och det är oklart hur han kommit att förknippas med kärlek av detta mer jordiska slag. Under medeltiden började man i Frankrike fira dagen med kärlekens förtecken. Möjligen för att fåglarna just vid den tiden på året började para sig. Det är just förälskelsen, uppvaktningen och den tidiga parbildningen mellan två unga människor som kommit att bli dagens tema.

Kärleken mellan syskon. Ska vi ta dagen på allvar, och inte bara låta den vara ett affärsjippo, borde vi kanske vidga vårt synfält och fundera över annan kärlek värd att fira. Redan dagens ursprung kan inspirera till det: Valentinus får representera den självuppoffrande kärleken för ett högre syfte, men kärleken mellan människor kan ha många olika ansikten. I den här artikeln vill jag dröja vid en form av kärlek som jag fått rika tillfällen att reflektera över både som pappa och barnläkare: förälderns kärlek till sitt barn.

Respekt för barnet

Den polskjudiske barnläkaren Janusz Korczak har skrivit en utmanande och tänkvärd bok på temat, Hur man älskar ett barn. Redan titeln är modig, och det var bra att förlaget HLS vågade använda den, när boken kom ut på svenska för några år sedan. Ett par av mina vänner har påpekat att titeln, åtminstone för den illasinnade, kan föra associationerna åt fel håll med tanke på den över-sexualiserade tid vi lever i och på den debatt vi haft kring pedofili. Ingenting vore Janusz Korczak mer främmande än anspelningar av det slaget. Den kärlek han beskriver är tvärtom grundad på en omutlig respekt för barnets integritet och rätt till ett värdigt liv.
Att älska ett barn är inte bara en fråga om instinkt och känsla utan lika mycket ett konsekvent värnande om barnets rättigheter. Inget ordstäv klingar därför mer falskt än: ”Den man älskar agar man.” Kärlek och kränkning är alldeles oförenliga storheter! Det gäller vuxna emellan men kanske alldeles särskilt i förhållandet mellan den vuxne och barnet. Ett ordstäv mer i Korczaks anda skulle lyda: ”Den som kränker ett barn älskar det inte.”
Kärleken mellan den vuxne och barnet påminner om kärleken mellan två vuxna både i intensitet och i kvalitet. Paulus klassiska beskrivning av kärleken i 1:a Korintierbrevets 13:e kapitel skulle kunna gälla också förälderns kärlek till sitt barn: ”Kärleken är tålig och mild… Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.”


Ojämlik kärlek

Förälderns kärlek till sitt barn skiljer sig också på några avgörande punkter från kärleken vuxna emellan. Den första handlar om ojämlikhet, eller skillnad i makt. I kärleken vuxna emellan är mötet på lika villkor ett av de viktigaste kännetecknen. Att de båda älskande möts som ett Jag och ett Du. Att ingen utnyttjar eller förtrycker den andre. Att båda har samma möjligheter och samma rörelseutrymme. Att beroendet är ömsesidigt och frivilligt från båda håll. Idag spricker många förhållanden just för att parterna inte lyckats upprätthålla drömmen om jämbördighet.
I förhållandet mellan föräldern och barnet är sådan jämbördighet aldrig möjlig. Det lilla barnet växer upp helt och hållet på sina föräldrars villkor. Det är beroende av föräldrarnas omsorg och kärlek både för sin materiella och känslomässiga överlevnad. Ett spädbarn som inte får kärlek kan utveckla en depression, sluta växa och till och med dö. Att bli förälder är att få hand om en liten människa som kommer att vara fullständigt beroende av en under många år framåt. Många bävar redan inför detta, och till det kommer att föräldern inte heller kan välja barnet hon eller han ska ansvara för.

Väljer inte sitt barn

Även om det finns mystiker som påstår motsatsen vill jag, från mitt barnläkarperspektiv, hävda att barnet inte väljer sin förälder och föräldern inte heller sitt barn. Med tanke på det är det snarast förunderligt att så mycket kärlek ändå kan uppstå! Biologin spelar säkert en viktig roll. Om arten ska överleva krävs att föräldrarna tar väl hand om sina barn och ger dem rimliga överlevnadsmöjligheter. Denna grundläggande föräldraförmåga finns alltså nedärvd hos de flesta av oss. Tur är väl det, men frågan är om den räcker, eller om det måste till något mer.
Föräldrar med flera barn har ibland berättat för mig om den skam de kan känna när de upptäcker att det varit svårare att älska något av barnen lika mycket som de andra. Ibland, men inte alltid, jämnar det ut sig: ett av barnen blir kanske ”mammas pojke”, det andra ”pappas flicka”. Å andra sidan kan föräldrar också berätta om hur en långvarig kamp för att försöka förstå ett barn med ett funktionshinder eller med psykiska problem kan leda till en stark, ömsesidig bindning som kan vara svår att bryta. Så allt är inte biologi – det som händer i familjens liv spelar också in.

Kontakt med sin egen barndom

Många har försökt beskriva det speciella kärleksförhållande som finns mellan föräldern och det lilla barnet.
Idag finns en omfattande forskning om betydelsen av ” tidig anknytning”. Det är en teknisk term för den kärlek jag tänker på.
Filosofen Martin Buber använder i boken Jag och Du ett annat språk. Han menar att barnet och den vuxne befinner sig vid var sin pol. Barnet måste få vila tryggt vid sin, men den vuxne måste ha förmågan att pendla mellan barnets pol och sin egen. Vid barnets pol möts de båda. För att den vuxne ska kunna finna barnet där måste hon eller han kunna leva sig in i hur barnet upplever världen, alltså se tillvaron med det lilla barnets ögon. Det kräver att den vuxne har en obruten kontakt med sina egna barndomsminnen och med det i sann mening barnsliga inom sig själv. Den som en gång vilat tryggt i sina föräldrars omsorg och kärlek får lättare att sedan ge kärleken vidare till sitt eget barn.

I den vuxnes uppgift ligger också att pendla tillbaka till den vuxna polen, att vara den någorlunda trygge vuxne som kan reflektera över sitt liv och sitt föräldraskap och som inser att ansvaret för att förhållandet till barnet ska fungera helt och hållet vilar på den vuxne. Det är föräldern som ska ta hand om sitt barn – aldrig tvärtom! För det krävs ett visst mått av personlig mognad. Vi kan aldrig bli perfekta föräldrar – men vi måste, för att tala med den engelske barnläkaren Donald Winnicott, försöka bli ”good enough”.

Kärleken förs vidare

En följd av denna inbyggda ojämlikhet i relationen är att förälderns kärlek varken kan eller ska betalas tillbaka. Den förälder som förväntar sig tacksamhet från sina barn blir nästan alltid besviken.

Långt upp i vuxen ålder sa jag en gång till min gamla mamma: ”Hur ska jag någonsin kunna återgälda all den kärlek du givit mig?” Hon svarade, som den självklaraste sak i världen: ”Den kärleken ska du inte ge till mig – den ska du ge till dina barn!”

Det handlar alltså om en kärlekens stafett, där föräldrakärleken hela tiden ska föras vidare till nästa generation.

Ett särskilt kännetecken för förälderns kärlek till sitt barn är föränderligheten. De föräldrar som gift sig med varandra har kanske vid altaret fått läsa en äktenskapsförklaring med orden: ”Jag älskar dig… jag vill dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen till livets slut.” För så drömmer vi i alla fall om kärleken vuxna emellan. Vi vill att den ska bestå, i bästa fall fördjupas, och vi vill fortsätta leva tillsammans så länge det bara är möjligt.

Ett förhållande som ska upplösas

Kärleken till ett barn är av ett annat slag. Den börjar i barnets totala beroende av föräldern, men allteftersom barnet växer är det en rad olika faser som ska passeras. Barnet ska bli alltmer självständigt för att till slut lämna oss. Ja, det ska till och med ”överge sin fader och sin moder” och i stället prioritera sitt eget liv och sin egen familj, för att nu travestera 2:a Moseboken. Det handlar alltså om ett kärleksförhållande som redan från början har till syfte att upplösa sig självt!

En sådan beskrivning kan uppfattas som onödigt tillspetsad. Många menar att kärleken mellan föräldern och barnet ska bestå, om än i andra former, också sedan barnet flyttat hemifrån och börjat forma sitt eget liv. Det är förstås någonting som man som förälder kan hoppas på och arbeta för på sikt.

Men jag tror det finns en viktig poäng i att se barnets uppbrott från föräldrarna som både livsavgörande och definitivt. För om vi som föräldrar inser att föräldraskapet kommer att sluta i en total kontrollförlust, där vi ingenting har att säga till om längre och där barnet kommer att vara hänvisat helt och hållet till sig självt och till det liv och den gemenskap det kan skapa på egen hand – då kommer det i grund att påverka vår syn på vad föräldraskap och fostran är. Ingen annan fostran blir då möjlig än den som stimulerar till inlevelseförmåga, självständighet och eget ansvarstagande.

Jämför inte barn med valpar

I den debatt som förs om fostran har jag hört företrädare för inlärningspsykologiska tänkesätt jämföra barnuppfostran med valpkurser. Det gör mig skamlöst upprörd!
Jag har större delen av mitt liv haft hund, och jag tycker valpkurser är viktiga för alla nya hundägare, men det finns en grundläggande skillnad mellan en valp och ett barn. En valp är en hund och kommer att förbli det. En hund måste alltid underordnas sin husse och matte, om den ska kunna vistas bland människor. Ett barn är redan en människa med grundläggande mänskliga rättigheter, en människa som snart ska bli vuxen och lära sig ta ett vuxet ansvar för sig själv, sina medmänniskor – och sina barn.

Om det ska bli möjligt krävs en fostran grundad på dialog och ömsesidig respekt. Här duger inga metoder för manipulation och kontroll, här måste alla system för mekanisk belöning och bestraffning ifrågasättas. Det handlar i stället om att få relationer att fungera mellan människor i två olika generationer, som har samma värde och samma rätt till en känsla av värdighet. Ingen har uttryckt det bättre än den tidigare nämnde Janusz Korczak: ”När jag leker eller pratar med ett barn förenar sig ett ögonblick av mitt liv med ett ögonblick av barnets liv – och de båda ögonblicken har samma mognadsgrad.”

Ett helt nytt förhållande

Att föräldraskapet i en mening avslutas genom en total kontrollförlust innebär inte att kärleken mellan barnet och föräldern är avslutad för gott, men den måste erövras på nytt, med helt nya förtecken. Förhållandet mellan den vuxne och barnet måste ersättas av ett förhållande mellan två vuxna i olika generationer, två vuxna med en gemensam historia men nu med var sin plattform i livet.

Ett tredje och sista kännetecken för förälderns kärlek till sitt barn är att den är villkorslös. Jag nämnde tidigare att förälderns kärlek aldrig vare sig kan eller får betalas tillbaka direkt. Det innebär också att alla former av betalningssystem måste bannlysas. Barnet ska aldrig behöva känna att det måste betala för mammas eller pappas kärlek genom att vara på ett visst sätt eller göra saker som mamma eller pappa vill. Kärlek är ingen prestationslön!
Varje förälder måste ge sitt barn ett budskap som aldrig kan misstolkas: ”Jag kommer säkert att ha synpunkter på vad du gör ibland, men en sak ska du veta: Jag älskar dig så mycket som en förälder bara kan älska sitt barn. Hur du än är, vad du än hittar på, älskar jag dig lika mycket för det!”

Kärleken måste alltid vara villkorslös

Det handlar alltså om den svåra konsten att skilja mellan sak och person, mellan känslan och känslans uttryck. Alltså: Kritisera aldrig ett barn för att det är som det är eller känner som det gör. Samtidigt måste vi kunna samtala med barnet om hur det visar sina känslor och vilka konsekvenser barnets handlingar kan få.

Det innebär att ett barn aldrig får straffas genom att föräldern drar tillbaka sin kärlek. Kommentarer som ”Om du gör så där tycker jag inte om dig” blir då omöjliga. Andra former av ignorering eller utfrysning går inte heller att försvara. Att vända barnet ryggen, sluta prata med barnet eller vägra ta upp det ledsna barnet i famnen uppfattar barnet som: ”Jag tycker inte om dig!”

Ignorering av det slaget skrämmer barnet och ger det en obestämd känsla av skam, av att inte duga som barn. Därför är det fullständigt ofattbart att en del så kallade föräldrastödsprogram i SuperNannys anda rekommenderat sådan ignorering för att få kontroll över bråkiga barn. Ett ledset och förtvivlat barn ska tas om hand – inte överges. Kärleken måste alltid vara villkorslös.

Vuxna har stor makt

En del belöningssystem kan få liknande effekt. Om barnet bara får beröm eller ”förstärkning” när det presterar bra enligt förälderns måttstock är steget inte långt till att barnet börjar tänka: ”Ska dom tycka om mig måste jag först göra dom nöjda.” Vi kanske inte tänker så, men särskilt ett lite ängsligt barn kan lätt uppfatta situationen på det sättet.

En sak har jag lärt mig efter många samtal med äldre barn och tonåringar: Om jag ska ta upp ett allvarligt samtal om problem som uppstått måste jag alltid börja det samtalet med ord som: ”Jag gillar dig skarpt, men…” Det är så lätt att glömma de där första orden (vi tycker ungdomarna borde förstå det ändå) och gå rakt på kritiken, men inte minst mina egna ungdomar har lärt mig hur lätt det är att förlora sin självkänsla när föräldrar eller lärare drar igång stora artilleriet. Vi glömmer vilken makt en vuxen kan utöva och hur skör en ung människas självkänsla kan vara.
Kärleken till ett barn är alltså inte vilken kärlek som helst. Som all kärlek vållar den oss oro, vånda och smärta ibland, men mest är den en nådegåva, vars värde vi förstår först efter hand.

För mig har den blivit något av ett slags livets centrum. När mina två yngsta nu fyllt arton och är på väg att lyfta på egna vingar finns väl ett stänk av saknad och vemod i fadershjärtat, men mest en stor tacksamhet över allt jag fått vara med om. Och en glädje över att se livet gå vidare. Detta obändiga, trotsiga liv. Som ett okuvat barn!

************************************************
Tillägg med tanke på dagens kommentar... // Anna

Författare

Lars H. Gustafsson , barnläkare och docent. Författare till bland annat Barnapappa, Upptäcka livet och Lotsa barn. I 2004 utkom Se barnet, se dig själv! som bland annat tar upp ämnet "curlingföräldrar".

*************************************************